Serieteckning – när berättelsen får ta plats i både ord och bild

Serieteckning har en särskild förmåga att göra komplexa berättelser både tillgängliga, mänskliga och minnesvärda. I mötet mellan text och bild kan ett reportage, en erfarenhet eller en samhällsfråga få både närvaro och rytm – och nå fram på ett sätt som ibland är svårt för andra format att göra. Serieteckning kan förklara, beröra och skapa igenkänning, men också öppna för nya sätt att läsa och förstå en berättelse.

I detta nummer av Pixel & Penna riktar vi blicken mot serieteckning som uttryck och arbetsfält.

Vi lyfter det tecknade reportaget Sammansvetsade på Stegra – när gästarbetarna fick nog, skapat av reportern Ivar Andersen och serietecknaren Elin Alskog, och tittar närmare på vad som händer när journalistik berättas i serieform.

Vi delar också exempel på illustratörer som arbetar med serier i olika sammanhang – och resonerar kring vad formatet kan tillföra för redaktioner, beställare och andra som vill berätta mer träffsäkert med bild.

För dig som söker rätt kompetens för ett uppdrag finns Illustratörcentrum som stöd – antingen genom vår portfoliodatabas eller vår kostnadsfria förmedlingstjänst.

Varför välja serieformat? Ivar Andersen om idén bakom reportaget

Ivar Andersen är en flerfaldigt prisbelönt journalist med 20 års erfarenhet. Efter ett drygt årtionde som utrikeskorrespondent – med fokus på väpnade konflikter, mänskliga rättigheter och arbetsvillkor – tog han för familjelivets skull fast jobb inom fackförbundspressen. Där han stortrivs.

Vad var det i den här berättelsen som gjorde att ni ville prova just ett tecknat reportage?

För några år sedan, när jag var utrikesredaktör på tidningen Arbetet, översatte och publicerade jag det helt lysande tecknade reportaget Vallmokraschen av ett team mexikanska journalister. Sedan dess har jag själv velat testa formen och letat efter rätt historia. När jag träffade Daria Bogdanska, den ombudsman på Byggnads som hjälpte gästarbetarna i reportaget att organisera sig, kände jag ganska omgående att det var dags. Sen krävdes förstås rätt tecknare också, och där hade jag den stora turen att snubbla över Elin Alskog.

(Som kuriosa kan nämnas att Daria själv var serietecknare innan hon blev ombudsman, med den självbiografiska serieromanen Wage Slaves, om villkoren i Malmös svarta krogbransch, på meritlistan.)

Vad tillför serieformen jämfört med ett traditionellt textreportage?

Jag är litteraturvetare i grunden och kom in i journalistiken via skrivandet, och har haft lyxen att få jobba mycket med litterära reportage. Så jag är inte främmande för att gestalta i text. Men i den här historien, som handlar om det motstånd utländska arbetare möter, fanns det helt centrala delar som jag kände skulle bli starkare i tecknad form. Avgörande moment när allt ställs på sin spets. Som när arbetsgivaren plötsligt ändrar reglerna för firmabilarna och gästarbetarna inte kan ta sig till fackmötet. Jag tror, en aning förmätet, att jag hade kunnat beskriva det på ett fängslande sätt i text. Men jag hade behövt ett par tusen tecken. Och riskerat att tappa tempo i reportaget. Med Elins hjälp kunde vi i stället fånga dramatiken i fyra rutor. Det var en stor tillfredsställelse att kondensera ett betydelsebärande moment till en form som är så lättillgänglig för läsaren.

Hur tänkte ni kring research, trovärdighet och gestaltning?

De journalistiska principerna är sig lika oavsett form, det är tacksamt. Men researchen skilde sig delvis åt. Det var ännu viktigare än vanligt att efterfråga detaljer om väder, platser, kläder och så vidare. I vanliga fall får vi ofta detta automatiskt när vi har bildjournalister med i reportageprocessen, men här behövdes det som underlag till teckningarna.

Att gestalta har varit en spännande utmaning. Vilka friheter kan vi ta oss utan att tumma på trovärdigheten? I grunden ligger en kombination av källornas uppgifter och bildmaterial från byggarbetsplatsen, men i många fall visste vi inte exakt var en person stod när någonting skedde, hur ljuset föll just då, hur hen gestikulerade med händerna. Där har vi fått fylla i, och då försökt föreställa oss hur det sannolikt kan ha sett ut.

Vi har också undvikit konstruerade scener. Istället har Elin vid behov tecknat genrebilder. En mobilkran som avtecknar sig mot himlen, ett flygplan som lämnar Sverige. Jag tycker att det har funkat väldigt bra, och att de rutorna blev ganska behagliga pauser där du kunde vila ögat under läsningen.

I vissa rutor har vi också tagit oss den kreativa friheten att illustrera utifrån vad personerna pratar om. Exempelvis när en facklig ombudsman berättar hur han arbetar för att organisera utländska byggnadsarbetare. Kontakten kommer först, de fackliga frågorna senare. Det blir mycket fikande. ”Jag har haft ett bullkonto som är no limit på det här projektet”, säger ombudsmannen.

I illustrationen placerade vi ombudsmannen vid ett bord, bakom ett fat med kanelbullar. Jag ser det som en slags motsvarighet till bildjournalistikens porträttfotografi, som ofta är arrangerat i befintlig miljö. Men jag tycker att det aktualiserar spännande frågor. Hur mycket kan vi hitta på utan att tumma på trovärdigheten?

Kolla in flera medlemmar som arbetar med serieteckning!